egentligen

Och jag landar i ännu en söndag. Tänker att om jag åtminstånde kommer ihåg att blogga på söndagarna så är det ju bättre än ingenting alls.

En vecka till har gått och aktiviteterna här uppe har rullat igång på allvar. Veckan har ägnats åt sittningar i jordkällaren tillsammans med odlingslärare Patrik ("Potatrik" som antagligen vet allt som är värt att veta om odling och självhushåll...) där vi sorterar igenom 3,5 ton potatis. Den här veckan har vi sorterat Karjalan musta och Maria i kategorierna sättpotatis (de finaste), äta (de näst finaste), äta nu (de som inte riktigt är fina nog för att lagras) samt kompost (här hamnar inte mycket, bara de riktigt eländiga). När vi inte suttit i jordkällaren har vi slöjdat med hantverks-Maud på Prästgården. Veckan har dessutom innehållit praktisk genomgång av husets panna (nu värmer vi äntligen vår bostad själva...) och ett pass husterori där vi fick ännu mer stenkoll på hur uppvärmning av hus fungerar.

På torsdagseftermiddagen hade vi vårt första pass i odlingsteori med Patrik och det var kanske det bästa på hela veckan. Vi tittade på skisser över kursens odlingsmarker och planeringar inför sässongen, vi pratade om fröer och gick in på hur fyrskiftesodlingen fungerar. Alltihop väckte en sån jäkla längtan efter våren och efter att få komma igång med odlingen. Det här kommer att bli en fantastisk vår, sommar och höst. Jag lovar.

På fredagen var det hantverk i Mora och jag fick äntligen sätta igång med keramiken på allvar. Också det, så himla kul!

Helgen har varit paltmiddag, coctailparty och massor av mysigt kollektivhäng.

Och nu, söndag. Igen. Jag befinner mig lite mer i mig själv. Går långsamt rakt ut i en snöglittrande skog och lägger mig på rygg under tallarna och blåhimmel. Faller uppåt. Funderar. Kommer till insikt. Jag behöver tid att landa här, förra årets stress och storstadsliv sitter fortfarande kvar i kroppen, det tar tid att ställa om, att hitta tillbaks in i de långsamma tankarna, rörelserna, andetagen. Men det kommer. Jag känner att det kommer.

En vecka har gått sedan vi kom hit. En vecka? Ett år? En minut? Tiden håller redan på att lossa sitt grepp om mig. Tiden tycks så subjektiv och irrelevant i sammanhanget. Vad spelar den för roll, egentligen?

Sakta men säkert har vi landat här, i ett nytt hemma, landat bland människor som på en vecka blivit en familj.

En första vecka och vi sitter i möten varje dag. Vrider och vänder på alla beslut som ska fattas. En äkta demokrati som kan vara långsam och frustrerande men det är så väldigt värt det. På kvällarna är det familjemiddag med eller utan extra gäster och livet är rikt och lyxigt med mat, prat och skratt. Det spelas spel och en magisk kväll dansar vi på Prästgårdens tills allt flyter ihop med trumrytmer och stjärnhimmeln utanför. På fredagen är det bybastu och att efteråt vandra hem i natten och tystnaden är också det... magiskt.

Imorgon börjar en ny vecka och arbetet sätter igång på riktigt. Det känns skönt att mötena blir färre och att kroppen får börja arbeta också. Potatiskällaren ska sorteras igenom (3,5 ton potatis!), husen och pannorna ska gås igenom, första matlaget startar sin matkurs och lite hantverk ska också hinnas med.

Sammanfattningsvis är allt gott. Mycket gott. Ett rikt liv!

Dagar och veckor går utan att jag egentligen hinner med. Och plötsligt är det nytt år. 2011 är över och 2012 har börjat. En tydlig skiftning, en absolut övergång från ett tillstånd till ett annat. Någonting tar slut, något annat tar vid. Som det alltid är.

Jag jobbar min allra sista dag på kära, fina Skolan på fredagen och på lördagsnatten räknar vi ner och skålar in tolvslaget hemma hos Andrea. Ett nytt år. Ett nytt liv.

2011 var arbetsåret. Verklighetsåret. Ett år som började med en lärarexamen och ett hejdå till Jönköping och Småland och allt som varit tryggt och stabilt i fyra och ett halvt år. Med ett examensbevis i handen och ett heltidsarbete väntande flyttade vi söderut och slog oss ner i Arlöv, utanför Malmö.

Våren var galen och fruktansvärt jobbig på många vis. Att från många lugna studieår kastas rakt in i heltidsarbete som alldeles färsk och oerfaren var mycket jobbigare än jag föreställt mig. Och att flytta från vackra, lugna, trevliga Jönköping till Arlöv som visade sig vara en samling hus inklämda mellan motorvägar och industrier intill en rörig storstad gjorde inte det hela bättre.

Den där våren förflöt trots allt, jobbig, osäker och stressad men på sitt eget vis lärorik med en chans att lära sig hantera allt det nya.

Sommaren kom och gjorde mig lyckligt och självvalt arbetsfri. Vi reste till Kreta en vecka för att försöka få det havsturkosa att flytta in i blicken och spenderade sedan sommaren med att göra utflykter och leva lugnt ledigliv. Kanske ett av de mest välbehövliga sommarloven i mitt liv.

I slutet av augusti klev jag nervös in på skolgården på nya jobbet. Rädd att hösttermien skulle bli en upprepning av vårterminen. Så blev det inte. Och jag är så innerligt glad och tacksam att jag hamnade just där, på skolan där jag arbetade fram till i förrgår. Hösttermien blev fantastisk och äntligen infann sig peppen på riktigt inför jobbet jag var utbildad att ha.

Så har hösten gått och någonstans där skickade vi in våra ansökningar till drömkursen i ekologisk odling i Skattungbyn och en magisk eftermiddag lite senare öppnade jag ett mail där vi hälsades välkomna.

Hösten övergick aldrig i vinter utan dröjde sig kvar. Julen kom och jag tog farväl av älskade jobbet och finaste kollegorna. Tungt men nödvändigt för att fortsätta vidre.

Och nu står jag där igen. På en plats i livet där det finns en kant. Jag står och väger på kanten till någonting helt nytt och oöverblickbart. Något som kommer att snurra på min värld både ett och två varv. Jag hoppas det. Jag tror det. Jag är redo.

Jag älskar soppor! Det är en så himla bra typ av mat.

Det här är nog en av mina favoriter. Den är superenkel att göra och innehåller bara saker som man nästan alltid har hemma. Extra god är den så här års när man gärna vill ha något varmt och lite starkt.

1 gul lök

1-2 vitlöksklyftor

1 msk olivolja

1-2 msk röd thailändsk curry

1 morot

1,5 dl röda linser

1 burk krossade tomater

7 dl vatten

1 grönsaksbuljongtärning

1 tsk paprikapulver

1-2 msk citronsaft

salt

hackade korianderblad

-Recept från Vegetariska kokboken (ICA förlag)

Det vilar en skön acceptans i de här dagarna. Jag känner slutet närma sig så jag passar på att njuta så mycket det bara går av vad som är. Jag accepterar de korta, mörka dagarna, följsam i årets skiftningar. Accepterar att jag inte hinner så mycket, har slutat försöka pressa in mer i mitt liv än där finns plats för, gillar läget som det är. Vilar mycket, sover ännu mer. Som att jag nu laddar inför stora förändringar.

Första advent med påstådda stormvindar som kastar sig fram mellan husen. Gråa regnmoln som jagar över himmeln. På morgonen somnar jag om flera gånger i tron att det fortfarande är natt då inget ljus syns mellan persiennerna. Världens gråaste dag utan någon som helst vinter i sikte. Men det är okej. Vi manar fram julstämning med adventsstjärnor, tända ljus och saffran istället. Jag kurar ihop mig i soffan och hör vinden slå mot fönsterrutorna. En dag som den här, då man slipper sätta foten utanför dörren, är det helt okej det också.

Skriver några ord. Skriver några till. Gör radbrytningarna som om ingen tid gått sedan sist. Minns. Minns lite till. Och känner efter, känner känslan. Känner igen känslan. Och platsen där allt slutgiltigt kan hamna finns kvar. Och jag Ctrl C:ar och Ctrl V:ar och ja, jag minns den känslan också; känslan av den röda ikonen och känslan av beröm.

Efteråt försöker jag känna mig nöjd med min söndag. Känna känslan av att ha åstadkommit något, skrivit något som blivit något och så vidare. Men det funkar inte riktigt. Innutikliet består och jag kan inte riktigt komma på vad som är fel så jag bestämmer mig helt enkelt för att låta det vara som det är.

Bestämmer mig för att gilla läget, dra på lurarna och trycka på play på världens bästa spotifylista istället...

Lördagsbesök hos käraste A (om du inte snart bloggar lite bilder på din fina lägenhet så kommer jag att göra det... haha..)

Oktobers sista dagar.

Priset jag betalar är en försvunnen dag, varken mer eller mindre.

Och dagarna såhär års är idel gråskala. Vinden drar med sig mer och mer gulbruna löv för varje dag och skorna frasar genom lövmassorna på trottoaren. Förgängelseårstid, förmultnelsehöst.

Jag ställer tillbaks klockan en timme och vi bestämmer oss för att säga upp lägenheten istället för att hyra ut i andra hand och vänjer oss långsamt vid tanken på att Vi kommer inte att komma tillbaks hit. Och jag tänker att jag hade önskat mig mer tid den här hösten, mer tid att njuta av Malmö innan vi våra vägar skiljs (snarare: innan Malmös vägar ligger där de alltid legat men mina viker av åt annat håll...) Jag tror att Malmö har mycket att ge och visa men jag har så lite tid att dejta den här staden.

Och för att återknyta till vad jag skrev innan så finns det ett annat pris man betalar när man inte lär sig av sina misstag. Priset att inte vara fullt närvarande i väldigt fina ögonblick, för nog tänker jag såhär efteråt att jag håller med om att det här är en väldigt fin höst, att vi har det bra, att jag mår gott.

Upp genom landet for vi med tåg och bussar, genom städer, små samhällen och skogar. Och när vi landar gör vi det till slut på jordens kanske vackraste plats som liksom inte riktigt låter sig kläs i ord. Byns röda hus, hagar och odlingar vilar på sluttningarna mot dalen där älven slingrar. En öppen plats med utsikt över oändliga skogar som i blåa toner böljar mot horisonten. En plats ingen förblir oberörd av.

Och vi möts där, vi som ska leva tillsammans större delen av nästa år. Vi som är människor från hela landet med olika bakgrund, har alla färdats lång väg för att mötas just här. Och nog möts vi. I samtalen kommer den gemensamma längtan fram, den vi alla bär med oss och som har fört oss hit. En längtan efter det verkliga livet, att återknyta till det grundläggande. En längtan efter att jobba med händerna, kroppen, att få den sortens kunskap som ryms där och inte bara i huvudet. En längtan efter njutningen i det enkla. Att så ett frö och se det gro.

Och vi samlas där, i kursens vackra hus, för att lägga riktlinjer för det kommande året. Långa diskussioner och information om allt från odlingsåret, hantverkskurser och matlag till ekonomi, alkhol- och drogpolicy och boende. När vi inte pratar eller lyssnar äter vi mest, den ljuvligaste veganska mat som årets kursare lagar av vad de odlat. Vi blir bortskämda och njuter. På kvällen dansar vi balkandans innan vi somnar på Prästgårdens golv.

Den märkligaste känslan är att åter sätta sig på bussen mot Mora och tänka att det är tre månader innan vi återvänder till platsen och människorna som redan på något konstigt sätt börjat kännas som hemma. Att vi nu sprider ut oss över hela landet för att sedan, mitt i kallaste vargavintern, återvända och på allvar börja vårt år tillsammans i Skattungbyn.

Vaknar ur en välbehövlig natts drömmar. Ser solen gå upp bakom hustaken och långsamt smälta bort frosten i gräset på gården. Jag tillåter dagen att vara långsam. Kokar kaffe, läser morgontidningen. Nu ska jag snart ge mig själv mat och sedan baka bröd. Så ska min söndag förflyta, långsamt och njutningsfullt. Lättjefullt.

Jag lyssnar på Pernilla Andersson och ligger på rygg. Flyter lite mittemellan. Läser gamla blogginlägg jag kanske borde låta vara i fred. Kanske, vad vet jag. Tillåter nostalgi, tillåter minnet att vandra. Förkyld och trött men utan något jag måste göra just nu mer än att ligga på rygg och låta tankarna flyta. Och förresten är jag väldigt lycklig.